Interiören som visas i Barockkammaren är en autentisk miljö från omkring 1730. Den kommer ursprungligen från huvudbyggnaden på Ånäs Landeri, som låg i Gamlestaden, Göteborg. Landeriet har även kallats Gamla Sockerbruket, eftersom det på samma område fanns ett stort sockerraffinaderi.
Kammaren är med sina mättade färger och de rikt målade väggpartierna ett gott exempel på barockens formspråk i Västsverige vid början av 1700-talet. Väggarna är dekorerade med ett idealiserat sydländskt landskap med inslag av arkitektoniska element. Tonen i dessa målningar är dunkelt mörka med endast några få färgstarka inslag. Socklar och lister är målade i dovt blågrått.
Inredningen kommer ursprungligen från ett rum på bottenplan i huvudbyggnaden vid Ånäs Landeri. Byggnaden var uppförd i sten med slätputsade ytterväggar, hade två våningar och vilade på en hög källarvåning. Till huvudingången ledde en monumental dubbeltrappa. Huset revs 1957, men redan 1915 skänktes interiören från kammaren till Röhsska museet.
Den svarta kakelugnen är daterad 1743 och kommer från en fastighet vid Allmänna vägen i Majorna i Göteborg. Kakelplattorna har rik dekor och spiralvridna kolonner vid hörnen. Foto: Kristin Lidell.
När miljön skulle sättas upp i museets lokaler inför öppningen 1916 saknades en kakelugn från samma tid. Den svarta kakelugnen som nu visas i kammaren kommer från en fastighet vid Allmänna vägen i Göteborg och är daterad 1743. Arkeologer vid Göteborgs stadsmuseum har utfört analyser av kakelugnens plattor och kan genom lerans sammansättning visa att kakelugnen är tillverkad av kakelugnsmakare i Göteborg.
Ånäs Landeri hade arrenderats av familjen Sahlgren sedan 1710-talet. När bröderna Jacob och Niclas Sahlgren år 1729 fick privilegiet att starta ett sockerraffinaderi uppfördes huvudbyggnaden och ett högt stenhus för sockerraffinaderiet. Ånäs fick snabbt en industriell prägel. Bruket blev framgångsrikt och var under en tid en av de största sockerproducenterna i Europa. Vi kan förmoda att huvudbyggnaden, med sitt lantliga läge invid Säveån, kan ha varit bostad under somrarna för familjen Sahlgren.
Huvudbyggnaden vid Ånäs Landeri syns i mitten av bilden till vänster om den höga sockerbruksbyggnaden. Huvudbyggnaden hade två våningar och en imponerande dubbeltrappa. Bild: Göteborgs Stadsmuseum.
Under 1700-talet var socker en dyr och åtråvärd vara. Sockret kom från sockerrör som odlades och bearbetades till råsocker i Karibien för att sedan förädlas ytterligare vid sockerraffinaderierna i Europa. Konsumtionen av socker under 1700-talet var dock allt annat än oproblematisk – sockret var en viktig drivkraft i den transatlantiska slavhandeln. Det var slavar från västra Afrika som utförde arbetet på plantagerna i Västindien.
Sockret från slavkolonierna väckte reaktioner redan på 1700-talet och tidningar skrev att det var fel att njuta sötman som krävt ”många tusende Africaners swett, tårar och lif”. Vid slutet av 1700-talet fanns den en anti-sockerrörelse i England som drev en aktiv kamp mot slaveriet med bland annat sockerbojkott. Först vid 1800-talets slut blev Sverige blev självförsörjande på socker. Då hade sockerbetan förädlats och odlades i stor omfattning i södra Sverige. Från den tiden blev socker lättillgängligt och billigt.
Produktionen av socker pågick vid Ånäs under hela 1700-talet men på grund av ökad konkurrens lades sockerbruket ned 1835. Den äldre sockerbruksbyggnaden byggdes om till spinneri. 1881 bildades bolaget Gamlestadens fabriker AB på platsen för det gamla sockerbruket. Gamlestadens fabriker kom att få stor betydelse för den industriella utvecklingen i Göteborg då SKF startades som en avknoppning av verksamheten.
Huvudbyggnaden Ånäs Landeri revs 1957 men den gamla sockerbruksbyggnaden från 1700-talet står ännu kvar, inträngd bland industribyggnader från olika tidsperioder.
Läs om BarockkammarenToppbild: Detalj från interiör i Barockkammaren. Foto: Ina Winther Åshaug.