Synen på 1700-talet har inte alltid varit densamma som i dag. Den moderna bilden skapades först mot slutet av 1800-talet. Då återupptäcktes skönheten i 1700-talets formvärld och perioden lanserades som en svensk guldålder.
Det svenska 1700-talet betraktas som en av inredningshistoriens höjdpunkter och som en viktig del av kulturarvet. Epokens möbler, konsthantverk och inredningar brukar uppskattas för sina utsökta former och sparsmakade elegans. Men denna moderna bild av 1700-talet utvecklades relativt sent.
Under 1800-talet dömdes det föregående århundradet ut som en period av moraliskt och konstnärligt förfall. Först mot sekelslutet, när man i nationell anda sökte efter det typiskt svenska, skedde en omvärdering som ledde till att 1700-talets konstnärliga kvaliteter återupptäcktes. Med tiden har framför allt den gustavianska perioden blivit ett estetiskt ideal och alltmer framstått som en sinnebild för god smak.
Bild: Detalj från keramikmonter, 1700-talets former, foto: Carl Ander, Röhsska museet.
En bidragande orsak till uppvärderingen av både den gustavianska konsten och något senare rokokon, var museernas professionalisering och framväxten av konsthistorieämnet. I slutet av 1800-talet hade de nya museerna i Stockholm börjat samla och ställa ut konsthantverk från 1700-talet. I sökandet efter nationella särdrag lyftes perioden fram som en betydelsefull del av den svenska konst- och stilutvecklingen, och både kännare och allmänhet fick upp ögonen för tidens konstnärer, hantverkare och arkitekter.
Den omdebatterade rivningen 1892 av Gustav III:s operahus i Stockholm, ritat av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz, väckte opinion för det gustavianska byggnadsarvet. En stor del av inredningarna togs tillvara och hamnade i museisamlingar eller såldes på auktion. Med den växande antikmarknaden och privatsamlandets uppsving fick 1700-talsvurmen en skjuts framåt. Möbler, speglar, silver- och glasföremål, fajanser och ur blev prestigefyllda samlarobjekt. 1700-talsoriginalen har alltsedan dess kopierats och efterfrågats, både i Sverige och internationellt.
Bild: Spegel i skulpterat och förgyllt trä, Stockholm, 1750-tal och applicker i brännförgyllt brons, Paris, 1745–1749, foto: Carl Ander, Röhsska museet.
I slutet av 1800-talet kom frågor om ”smak” och ”stil” alltmer i fokus. Svenska slöjdföreningen, nuvarande Svensk Form, gick tidigt i bräschen för att höja kvaliteten på det svenska konsthantverket. Genom att sprida kunskap om äldre konststilar ville man erbjuda nya förebilder för samtidens formgivare och på samma gång förbättra allmänhetens smak. När Slöjdföreningen och Nationalmuseum 1891 arrangerade en stor utställning om den gustavianska stilen var intresset för 1700-talet redan etablerat i en mindre krets. Det gustavianska tidevarvet iscensattes i ett antal stämningsfulla interiörer, med målade väggdekorationer, intarsiamöbler, förgyllda speglar, porträtt och ljusa sidenklädda stolar. Utställningen blev startskottet för ett bredare intresse och en viktig inspirationskälla. De gustavianska föremålens återhållsamma formspråk beskrevs som ett uttryck för en typisk svensk karaktär. Det passade väl in i samtidens estetiska värderingar, när inhemsk enkelhet ställdes i kontrast mot utländskt överdåd. Särskilt den gustavianske hovsnickaren Georg Haupt, som under mer än hundra år hade varit bortglömd, lyftes fram som periodens förnämsta representant.
Det nyväckta intresset för svenskt 1700-tal riktades i hög grad mot hovets, adelns och de välbärgade borgarnas påkostade bostäder. Men också mer anspråkslösa 1700-talsmiljöer fick stor betydelse för uppfattningen om periodens kulturella arv. Den estetiska reformrörelsen med författaren Ellen Key i spetsen, som propagerade för skönheten i det enkla, var en reaktion mot 1800-talets mörka och överlastade inredningar. Carl och Karin Larssons Sundborn blev förebild för ett helt nytt inredningsideal, som spreds genom konstnärens illustrationer av det egna hemmet. Sirligt målade väggfält, kakelugnar och vita möblemang i rokoko eller gustavianskt förvandlade herrgårdarnas och stadsvåningarnas salonger till ljusa, luftigt inredda rum.
Bild: Detalj från armlänstol i björk , tillverkad av Johannes Andersson, Lindome, 1780-tal, foto: Carl Ander, Röhsska museet.
I början av 1900-talet fanns det ytterst få autentiska miljöer som kunde ge en uppfattning om hur 1700-talets rum hade varit inredda. I städerna revs många äldre hus på grund av modernisering och utbyggnad. Det innebar en förlust, men också möjligheter för museerna att förvärva hela rumsinredningar. Många historiska interiörer som ställdes ut på svenska museer var resultatet av sådana räddningsaktioner, och bland dem intog 1700-talsrummen en särställning. Både Nordiska museet i Stockholm och Röhsska museet i Göteborg kunde tidigt visa upp hela serier av 1700-talsinteriörer med målet att förmedla både stilhistoria och god smak till allmänheten. Nyvunna kunskaper om den svenska 1700-talskulturen, tillsammans med rikedomen på föremål i antikhandeln, gjorde det möjligt för museerna att återskapa äldre miljöer. De glest möblerade rum som museerna visade gick hand i hand med funktionalismens bostadsideal. Samtidigt som Stockholmsutställningen introducerade den nya tidens visioner 1930 inleddes arbetet med att bygga upp 1700-talsherrgården Skogaholm på Skansen. Det är tydligt att de moderna idéerna om ljus och luft även påverkade utformningen av de historiska rummen.
Bild: Detalj av sekretär, tillverkad av Lars Zättergren, Göteborg, 1781. I bakgrunden väggfält av Adrien Louis Masreliez, Stockholm, 1700-talets slut, foto: Carl Ander, Röhsska museet.
Även om Skogaholm var en i hög grad nyskapad miljö blev projektet inledningen till en serie restaureringar av 1700-talshus. Det handlade om att skapa representativa och stilrena inredningar som kunde visas för allmänheten. I många fall bidrog de kulturhistoriska museerna med sitt kunnande, men även med sin syn på vad 1700-talet skulle representera. Den kungliga paviljongen på Haga, med koppling till Gustav III, öppnades för allmänheten 1948 efter ett långvarigt rekonstruktionsarbete. Ett liknande projekt genomfördes vid 1700-talsherrgården Gunnebo efter att Mölndals kommun hade köpt egendomen. Innan publiken välkomnades 1952 hade slottets rum och möbler till stor del iordningställts med hjälp av bevarade originalritningar, som i dag tillhör Röhsska museets samlingar.
Bild: Detalj från presentation av kakelugnsplattor, 1700-talets former, foto: Carl Ander, Röhsska museet.
De musealt återskapade och stilhistoriskt renodlade herrgårdsmiljöerna har, liksom museernas egna utställningar, spelat en stor roll för hur bilden av det svenska 1700-talet förmedlas till allmänheten. Och genom åren har den bilden varit förvånansvärt stabil. Ofta ligger betoningen på föremålens skönhetsvärden och den estetiska helhetsupplevelsen, och mer sällan på ett bredare kulturhistoriskt sammanhang. En stor mängd publikationer om 1700-talets konsthantverk, möbler och miljöer har, liksom tv-serier och filmer, i sin tur hjälpt till att ytterligare befästa bilden av en älskad epok.
Textförfattare: Anna Arfvidsson Womack är fil. mag. i konstvetenskap och intendent vid Nordiska museet med inriktning på möbler, inredning, bostads- och herrgårdskultur. Victor Edman är docent i arkitekturhistoria vid Kungliga tekniska högskolan, där han forskar och undervisar i bland annat byggnadsrestaurering och kulturarvsfrågor.
Toppbild: Detalj från armlänstol i björk, tillverkad av Johannes Andersson,i Lindome, 1780-tal, foto: Carl Ander, Röhsska museet.