I museets samling finns ett par exklusiva sidenskor som tillhört ingen mindre än Ulla Winblad, omsjungen som nymf och kärleksgudinna av poeten Carl Michael Bellman. Men det är också ett par skor som vecklar ut en större berättelse om klassamhället, handel och textiltillverkningens utveckling.
Den svenska poeten och skalden Carl Michael Bellman diktade och sjöng om det samtida livet på Stockholms krogar under 1700-talet. En av de personer som Bellman diktat om är Ulla Winblad som liksom många av Bellmans omsjungna personer har en verklig förebild. Ulla Winblad beskrivs som nymf och kärleksgudinna samtidigt som den verkliga Ulla Winblad var en fattig kvinna i samhällets utkant vid namn Maria Kristina Kiellström eller Maja Stina Kiellström, (1744 – 1798) som var gift med en kamrat till Bellman som söp och slog sin hustru.
Under 1700-talet präglades det svenska samhället av strikta samhällshierarkier. Den fattiga Kiellström gjorde en klassresa när hon som änka gifte om sig med en man i högre ställning men tvingades hela sitt liv förhålla sig till Bellmans epistlar och trakasserades av folk som sjöng visorna om Ulla Winblad.
Damskor i broderat droguet-siden, kantat med blått sidenband med klack i vitt skinn och spänne av järn, tillverkade ca 1760 – 1780. Enligt uppgift har de tillhört Ulla Winblads verkliga förebild, Maja Stina Kiellström
I Röhsska museets samling finns ett par exklusiva sidenskor i broderat droguet-siden som uppges ha tillhört Maja Stina Kiellström. Under 1700-talet fick siden bara bäras av de högre stånden eftersom påkostade dräkter i exklusiva material var en viktig social markör i det mycket segregerade svenska klassamhället. Siden fick inte bäras av de lägre stånden. Det gamla ståndssamhällets mode reglerades delvis i statliga förordningar där den äldsta formen kallas överflödsförordningar.
Ulla Winblad beskrivs som nymf och kärleksgudinna samtidigt som den verkliga Ulla Winblad var en fattig kvinna i samhällets utkant vid namn Maria Kristina Kiellström (1744 – 1798).
Överflödsförordningar var lagar som reglerade import, export och hur olika varor skulle användas. Där fastställdes också hur olika stånd skulle vara klädda samt vilka plagg som var förbjudna för de olika samhällsskikten.
Under 1700-talet förändrades tillverkningen av textilier. Textila manufakturer var några av de första fabrikerna i Sverige och tillverkningen effektiviserades allteftersom nya uppfinningar som mekaniska spinnmaskiner och mekaniserade vävstolar introducerades. Trots det var tillverkningen fortfarande ofta hantverksmässig men med avancerad arbetsdelning som ökade produktionen. I 1700-tals manufakturerna kombinerades tillverkning av vävnader för lyxkonsumtion och masskonsumtion.
En stor del av de sidentyger som användes av överklassen i Sverige importerades från Kina och Frankrike. I Sverige tillverkade flera fabriker siden med importerat silke, så kallad droguet var en av de vanligaste vid de svenska sidenfabrikerna. Drouget användes till herrkläder, men även koftor, damskor och bindmössor. Genom överflödsförordningarna begränsades importen av dyra textilier för att uppmuntra svensktillverkade textilier istället.
De vackra skorna i siden, smyckade med broderier är ett bevis på den klassresa Maja Stina Kiellström gjorde. Siden var under 1700-talet ett material som bara fick användas av de högre samhällsklasserna.
I Röhsska museets utställning 1700-talets former visas exempel på sidentyger, dräkter och accessoarer rikligt smyckade med broderier från 1700-talet.