Under 1800-talet fanns det många silversmeder som tillverkade både luxuösa dekorationsföremål och vardagliga bruksföremål. I museets samling finns en strösockerskål av silver som ger en inblick både hantverk, stil och värde.
Under 1800-talet blev det allt vanligare med exklusiva varor som silverskålar och vitt socker och hur byteshandeln ersätts med pengar i takt med att fler exklusiva varor finns att tillgå, viljan att få pengar som betalning ökade när det fanns fler varor att köpa.
I Röhsska museets samling finns denna vackra strösockerskål på högt kolonformat skaft, rundad fot och fyra gjutna tassar. Skålen är gjord 1837 av Carl Petter Norlin som var verksam i Malmö 1802 – 1843. På undersidan är skålen utsmyckad med godronneringar och på sidan har den två handtag i from av ymnighetshorn, som är utförda i pressat arbete. Det släta locket pryds av en bladrosett och knopp i form av en pinjekotte.
Strösockerskål i drivet silver av Carl Petter Norlin (1802 – 1843), tillverkad i Malmö, 1837
Mått 26 cm hög och vikt 900 gram.
Under 1800-talet fanns det i Sverige många silversmeder som tillverkade både luxuösa dekorationsföremål och vardagliga brukssaker. Även allmogen investerade i silverskedar som fungerade som ett praktiskt betalningsmedel i brist på ett modernt banksystem. Under 1800-talet ökade tillgången på pengar men fortfarande ansågs guld- och silverföremål vara en säker investering.
Ända sedan 1400-talet hade de svenska silversmederna varit anslutna till hantverksskrån. För att upprätthålla kvaliteten inom hantverket fanns en strikt reglerad utbildning som inleddes med en läroperiod, vilken vanligen varade från tre till fem år. Under tiden fick lärlingen lära sig det som skulle göra honom till en fullgod arbetskraft inom yrket. Lärotiden avslutades med ett gesällprov. Härefter begav sig ofta den unga gesällen ut på vandring till andra städer och länder. Vid hemkomsten hade han kunskap om nya tekniker och det senaste inom modet.
Under 1800-talet fanns det en stor mängd silversmeder i Sverige som utmärkte sig med både stilkänsla och teknisk kunnighet, vilka gjorde praktfulla föremål för hemmet och det dukade bordet.
Efter ytterligare fyra till fem år som gesäll var det möjligt att ansöka om att få bli mästare. Gesällen skulle då utföra ett komplicerat prov, så kallat mästerstycke, som visade hans kunskaper inom silversmidet. Blev det godkänt utnämndes han till mästare och fick tillstånd att öppna egen verkstad i staden.
I Sverige började man tidigt med ett unikt stämpelsystem för silver och guld som innebar att man kunde identifiera mästaren som utfört arbetet samt i vilken stad och vilket år föremålet var tillverkat. Till en början hade varje stad sitt eget stämpelsystem, men 1759 kom en kunglig förordning som påbjöd att hela Sverige skulle ha ett och samma stämpelsystem för silver och guld. 1754 hade man också beslutat att allt guld och silver skulle stämplas med en särskild kontrollstämpel för att garantera att silverhalten var korrekt.
Det var viktigt att ingen fuskade med att blanda in olika legeringar då föremålen av silver även kunde fungera som betalningsmedel. Symbolen för kontrollen bestod av riksvapnet Tre Kronor inom en sköld, och stämpeln har på grund av formen fått den folkliga benämningen ”kattfot”.
Under 1800-talet fanns det en stor mängd silversmeder i Sverige som utmärkte sig med både stilkänsla och teknisk kunnighet, vilka gjorde praktfulla föremål för hemmet och det dukade bordet. Ofta var det arkitekter, formgivare och konstnärer som ritade föremålen som silversmederna tillverkade. Inspiration och förebilder hämtades ur mönsterböcker eller ornamentstick från Frankrike, England eller Tyskland.
Den konstnärliga upphovsrätten existerade inte under denna tid och smederna kopierade varandra och arbetade efter samma tryckta förlagor, varför vissa föremål är nästan identiska.