Snäckan hyllar moderskapet

En liten skogsväg leder fram till en svartmålad skola där Åsa Jungnelius bor och arbetar. Hon visar oss runt i huset, vi säger hej till de sprättande hönsen och får en visning i de luftiga ateljéerna. En av ateljéerna finns på övervåningen med ett golv som är fullt med pappersbitar och den andra är i en gammal gymnastiksal där de två glasugnarna finns.

Bild: Åsa Jungnelius i sin ateljé i Månsamåla med verket Assemblange IV, foto: Carl Ander, Röhsska museet. 

Åsa Jungnelius (f.1975 Stockholm) bor och arbetar i Stockholm och Månsamåla. I Jungnelius materialdrivna konstnärsskap spelar objektet som sådant en central roll, både som en representation för identiteter och projektionsyta för kroppsliga begär och böjelser. I relationen mellan materia och kropp undersöker hon den glidande skala av positionering som ständigt omförhandlats och återskapats genom kulturhistorien. Jungnelius är för närvarande lektor på Konstfack och är bland annat aktuell med gestaltningen av tunnelbanestationen Hagastaden i Stockholm.

Bild: Snippor till verket ”Den inre världsutställningen” för Norrköpings konstmuseum, foto: Carl Ander, Röhsska museet. 

Hur kom det sig att du fastnade för glas?

–  Allt började på en parkeringsplats i Fisksätra där jag stötte ihop med en bekant när jag var 17 år som bar en glasklump i ett snöre runt halsen. Det förföriska och i materialet fick mig att söka mig till en hantverksutbildning i Orrefors. Hantverk och kroppsarbete, att vara i rörelse har sedan dess blivit ett sätt att få ordning på mig själv och jag blir lugn av det högintensiva materialet.

Ser du en skillnad mellan dina tidiga verk och de idag?

–  Jag lämnade Stockholm och flyttade ut till glesbygden. Helt plötsligt arbetade jag med natursymboler och har gått från det mer cleana uttrycket till det mörkare, mer komplexa. Man kan också säga att det är olika versioner av feminism – allt från frågor som rör identitet och hur vi gestaltar en samhällsomvandling till världsalltet och den kraft solen, jorden och vattnet för med sig.

Bild: Vongole RKM 20-2020, foto: Carl Ander, Röhsska museet. 

Ett av Röhsska museets senaste förvärv till samlingen är verket Vongole. Du återkommer ofta till just snäckan, vad är det i motivet som attraherar dig?

– Jag har jobbat med formen i varierande skalor, allt från Vongole och utformandet av tunnelbanestationen i Hagastaden. I gestaltningen av tunnelbanestationen symboliserar hålrummet kraft och kapacitet. Det är en hyllning till moderskapet och det kollektiva samhället.

Hur är Vongole gjord?

– Jag skulpterar med en vinkelslip i ett eldfast material, avtrycket av hålrummet blir Vongoles övre och under del, själva pärlan skulpteras för sig. I kulan av glas syns världen upp och ner och nya perspektiv ges. Precis innan massan stelnar sätts delarna samman.

Har du något råd till unga formgivare idag?

– Följ ditt hjärta och arbete med det som känns angeläget! Du måste göra det du absolut tror på och fortsätta att göra det du gör.

Toppbild: Vongole RKM 20-2020, foto: Carl Ander, Röhsska museet.