MacGuffin om föremål i rörelse

Vi träffade MacGuffins redaktörer som är medkuratorer för Migration – Föremålens färdvägar, och ställde fem snabba frågor om arbetet med utställningen.

Vad fick er att starta MacGuffin och hur skulle ni beskriva ert förhållningssätt till design?
Vi var inspirerade – eller rättare sagt oinspirerade – av hur designvärlden såg ut när vi började. Vi kände att mycket handlade om kommersiell framgång, stjärndesigner, ett överflöd av nya stolar och en besatthet av ”innovation”. Vi tyckte att det var mer spännande med vardagsföremålens liv.

Hur används de? Hur ter sig världen ur ett föremåls perspektiv? På sätt och vis ville vi bredda definitionen av design. Vår andra inspirationskälla var Hitchcock, en av de största historieberättarna genom tiderna. Han myntade begreppet MacGuffin för det föremål i en film som sätter berättelsen i rörelse. Vi lånade ordet för att skapa en plattform som inte handlar så mycket om föremålens design utan snarare om de berättelser som de ger upphov till.

Utställningen utgår från föreställningen att föremål är migranter. Varför tror ni att det perspektivet är viktigt och vad synliggör det som traditionella designmuseer ibland saknar?
Vi lever i en värld där migration är en konstant och där det blir allt mindre relevant att göra skillnad på ”infödd” och ”invandrare”. Människor migrerar och det gör även kulturer, kunskap, religioner, tankar, föremål och material. Frågan är hur vi kan göra denna migrationsålder lättare att leva i och att prata om. En miljö där denna fråga är av stor betydelse är museet, traditionellt sett en plats där föremål betraktas som produkter av en specifik och tydligt avgränsad kultur. Fram till nyligen kategoriserades samlingar vanligtvis efter ”ursprung” snarare än ”utbyte” och värderades oftare som en kanon av historiska övertygelser än som bärare av eller vittnen till konflikter och migration. Antropologen Arjun Appadurai ställde för några år sedan frågan varför föremål i museisamlingar inte, liksom flyktingar, betraktas som ”den överdrivna cirkulationens artefakter”. Varför används de inte oftare för att berätta historier om deras förflyttningar? Kan berättelserna om dessa ”tillfälligheternas flyktingar” inte bidra till en annan förståelse av diaspora, av annanhet, av ägande och av historia? Vi vill lyfta fram perspektiv som går bortom historiska gränser och uppmärksammar föremålens migration, förvandling och användningsområden.

Hur valde ni ut utställningsföremålen från en samling med 50 000 objekt? Och var det något föremål som genast fångade er uppmärksamhet?
Det var verkligen en utmaning! Röhsska museet har en extremt mångsidig och rik samling och det är svårt att göra ett urval för ett så komplicerat tema som migration. Vi hittade som sagt inspiration i Appadurais fråga. Vi inspirerades också av konstnären Fred Wilson, som 1992 kurerade utställningen Mining the Museum på Maryland Historical Society i USA. Vi gillade hans budskap om de förutfattade meningar som museer ofta har. I sin installation placerade Wilson olika föremål – konstverk och artefakter, högt och lågt, dominerande och marginella – sida vid sida, vilket öppnade upp för nya tolkningar och ikonografier, och hjälpte besökarna att tänka kritiskt om dolda betydelser.

När vi besökte museet första gången och gick igenom samlingen (det här var precis innan nedstängningarna) drogs vi genast till några föremål som stod ut på grund av sina narrativa egenskaper: de syriska flaskorna från 200 f.Kr. på grund av deras ikoniska och oförändrade form, de rikt dekorerade medeltida bildvävarna som fungerar som perfekta bildminnen, bildvävarna från konstcentret vid missionsstationen Rorkes Drift i Sydafrika eftersom de är en fantastisk ingång till att ifrågasätta kulturell appropriering, hänglåsen i järn – som kopplar den svenska järnindustrin till den mörka slavindustrin. Vi var också fascinerade vi av vissa samlartrender, till exempel vurmen för renässanskistor runt sekelskiftet 1900.

Bild: Katalogkort, skedar i renhorn, 1800-tal, från Röhsska museets samling. 

En annan inspirationskälla var katalogkorten som användes från början av 1900-talet när museet grundades fram till 1990-talet. Precis som loggboken på ett fartyg avslöjar de till största delen handskrivna korten material, mått, ursprung och kategorisering av föremål, liksom var och när de samlades in. Katalogkorten för de medeltida kistorna och missionärsbildvävarna understryker än en gång hur museiföremål är åtskilda från sina skapare och användare. Katalogkorten speglar approprieringen av föremål, såväl som deras ”återförankring” som klassificerade objekt. Med Migration vill vi lossa dem och gräva upp deras rötter, färdvägar och relationer.

I utställningen visas föremål med olika historiska och geografiska bakgrunder tillsammans som serier för att skapa utrymme för jämförelser och associationer. Vilka är fördelarna med denna kuratoriska strategi?
Typologier, som de smidda hänglåsen, tobaksurnorna i gjutjärn och de handsnidade samiska renhornsskedarna, gör att vi kan betrakta föremål bortom deras funktionella betydelse. Genom att samla föremålen i serier betonar vi inte bara deras likheter i form och funktion utan underlättar även en närmare granskning. Sedan kommer vi till ett annat lager som uppenbarar de fria tolkningarna inom ”lagarna” för varje typologi. Här ser vi att ett föremål kan vara del av en typologisk familj men fortfarande ha sin egen unika identitet som bygger på skaparens personliga beslut. Vidare hjälper seriepresentationen oss att förstå hur en form kan utvecklas och hur mönster och motiv kan migrera inom en viss typologi.

Bild: tryck av utställningskatalog, foto: Carl Ander, Röhsska museet. 

Vilka är tankarna bakom utställningens och katalogens grafiska identitet?
Den grafiska identiteten ska representera rörelse. Den filmiska typografin för till exempel tankarna till ord som migrerar över sidan – alla på väg åt olika håll. Även i fotografierna är begreppet rörelse närvarande. Carl Ander har fångat föremålen när de hanteras av museets konservatorer, och visar föremålen i rörelse samtidigt som han ger en sällsynt glimt bakom kulisserna av arbetet med utställningen.

Toppbild: Ernst van der Hoeven & Kirsten Algera, MacGuffin Magazine. Foto: Carl Ander, Röhsska museet.