I Röhsska museets samling finns två mäktiga kapitäl som varit utställda sedan invigningen 1916. Kapitälen har en lång historia som rymmer antik inspiration, mordet på maskeradbalen och slutligen nedmontering innan de hamnade i Göteborg.
I Arkitekturhallen på Röhsska museet finns två mäktiga kapitäl utställda. De är placerade på höga podier varifrån de blickar ut över salen. Men vad är det för föremål och var kommer de ifrån? De båda kapitälen kan vid en första anblick se i det närmaste uråldriga ut, som fragment från ett gammalt monument.
Ett kapitäl är den översta utsmyckade delen av en kolonn, pilaster eller pelare. Ordet kapitäl kommer av latinets ”Capitulum”, som betyder litet huvud.
Kapitälen har varit utställda på Röhsska museet sedan invigningen 1916 och kan nästan ses som en permanent del av den rumsliga gestaltningen. De kommer ursprungligen från Gustavianska operan i Stockholm, även kallad Gustav III:s opera. Byggnaden låg, där nuvarande Kungliga Operan idag ligger, på den östra sidan av Gustav Adolfs torg. Den gamla operabyggnaden revs 1892.
Vy över Gustav Adolfs torg, dåvarande Norrmalms torg, till vänster syns Gustavianska operan, Elias Martin. Foto Stockholmskällan.
Gustav III, som var mycket teater- och operaintresserad, hade 1773 initierat bildandet av en svensk ensemble som skulle framföra operor på svenska. Till en början spelade de i det så kallade Bollhuset vid Slottsbacken i Stockholm. Behovet av en modern och större lokal ledde fram till att en ny operabyggnad uppfördes 1782 efter ritningar av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz. Huset var utfört i den för tiden moderna nyklassiska stilen, med sin inspiration från antikens arkitektur. Mot Gustav Adolfs torg reste sig huset i tre våningar och den gulputsade fasaden indelades med pilastrar som i mittpartiet förstärktes med fristående kolonner. Både pilastrar och kolonnerna hade så kallade korintiska kapitäl, utsmyckade med akantusblad och voluter. Det är från denna fasad museets kapitäl ursprungligen har varit en del av.
Som en exakt fasad-pendang till operan lät Gustav III:s syster, prinsessan Sofia Albertina, uppföra en egen bostad på västra sidan torget, det så kallade Arvfurstens palats, nuvarande Utrikesdepartementet. Operan och palatset, med sina identiska fasader, bildade genom sin symmetri en sorts flygelbyggnader för Stockholms slotts norra fasad, med Norrbro som en centralaxel. Än idag kan man i Arvfurstens palats fasad ana hur det gustavianska operahuset såg ut.
Kapitälen finns numera i Arkitekturhallen på Röhsska museet. Foto Kristin Lidell.
Knappt tio år efter invigningen, den 16 mars 1792, sköts kungen vid en maskeradbal på operan och avled till följd av sina skador den 29 mars. Denna händelse ligger faktiskt till grund för Verdis opera Maskeradbalen.
Det gustavianska operahuset stod kvar i ytterligare hundra år efter kungens död. Vid slutet av 1800-talet ansågs huset vara slitet, teaterns maskineri vara hopplöst föråldrat och byggnaden sågs som brandfarlig. Det fanns en önskan om en ny, större och modernare operabyggnad.
Gustavianska operahuset i Stockholm. Foto Stockholmskällan.
1892 påbörjades rivningen av den Gustavianska operan. Nya tider och idéer gjorde att nedmonteringen av byggnaden möttes av starka folkliga protester. Den gustavianska tiden och dess konstyttringar hade under 1800-talet betraktats som något allmänt föråldrat, stelt och kyligt klassicistiskt. Men under 1890-talet uppvärderades 1700-talet och gustavianskt blev synonymt med god smak och en viktig ingrediens i en estetisk och nationell identitetsutveckling. Den försvunna operabyggnaden kom att representera ett av de starkaste minnena av den gustavianska perioden.
Delar av den gamla operans fasader och inredning plockades ned och spreds i samband med rivningen till både institutioner och privatpersoner. Idag finns detaljer från operan i flera svenska museers ägo, som Nordiska museet, Nationalmuseum, Scenkonstmuseet, Stockholms stadsmuseum och Röhsska museet.
Detalj från kapitäl. Foto Kristin Lidell.
De två kapitälen från operan blev 1914 en del av Röhsska museets samlingar genom att de tillsammans med några ytterligare arkitekturfragment inköptes från skulptören Carl Milles. Hur han fick tag på dessa föremål vet vi inget om, men troligen har Milles själv varit en av alla de personer som bevittnade rivningen och velat rädda delar från en svunnen tid som ansågs vara en glansålder för svensk kultur och konst.
Välkommen till museet för att kika på kapitälen i Arkitekturhallen.