Fit Test

Andas in. Andas in.
 
Flytta uppmärksamheten
börja släppa taget om ljuden runtomkring dig.
 
Sätt dig ner,
sitt en stund
vänta,
låt dig tyngas av väntan.
 
Du hittar din tyngdpunkt, stolen behåller sin form.
Du gör plats för kroppen i den.
På något vis är den mindre än väntat.
 
Två slutna bågar av laminerat trä bildar armar, extremiteter,
ytorna som spänner sig under dig.
 
Kroppen träder in, men inte hela.
Något blir över.
 
Ett knä.
En armbåge.
Föreställningen om ett ben.
 
Sitter du bekvämt?
Inte?
Hade du räknat med det?
 
3, 2, 8
 
Från midjan och nedåt sträcker jag mig ut över det svarta linoleumgolvet. Sträcker mig längs hela korridoren.
Mina knän, som inte syns härifrån, når ända bort till andra änden.
Jag kan nätt och jämnt skymta mina tåspetsar, som sticker fram över kanten på skärmen. Någonstans bakom dörren allra längst bort.

Jag känner mig lite ur balans.

Vänsterhanden.
Svart dörr efter dörr efter dörr efter dörr, tills jag tappar räkningen.
Med högerhanden griper jag efter tallarna. Efter den vidsträckta himlen.
Den tomma luften får mig att tippa över.
Jag sitter i fel ände av en inzoomning.
 
1, 4, 5
 
Vi är bara på genomresa.
Vi åkte inte hit bara för det här.
Hon såg skylten och gjorde en U-sväng.
Här är det alltid sommar. Bakgrundsbilden på Windows XP – total lycka, skräddarsydd för finländare – om man tar bort de ulliga molnen är ett obrutet stycke klarblått det enda som blir kvar. Omslut dig av tallarnas trygghet.
Från de vågiga väggarna till nationens delade stolthet över våra uppfinningar: droppbrickor, påslakan med hörnhål och xylitoltuggumi.

Jag blir osäker framför allt detta, här ute.
Till sommaren är det bara ett par år sedan jag kom ut, en tyngd som lyfte och sedan omfördelades, stoppades undan och viktes in i nya delar av mig, en larvlik köttighet. Det tar en stund att vänja sig.
Men åter till vår tid.
Inte en stol utan snarare ett förslag.
Sjunk in.
Spänn dig över mitten.
Vila kroppen där stolen vill bli vilad på.
Musklerna ordnar sig omärkbart efter formen under dig.
 
Luta dig tillbaka.
För in armarna genom de böjda slingorna.
 
Bröstkorgen öppnas, revbenen häver sig,
lungorna fylls.
Andas in, andas in.
 
Den har andra att bära,
folk som har väntat här före dig.
 
1, 2, 1

Jag tror att jag försöker hinna ikapp dig här, hinna närmare.
Andas in, andas ut. Samla mig.
Högerhanden ovanför marken.
Där står du, mellan mig och byggnaden.
Du, jag, staket.
Bjälken skjuter ut mot mitt bröst, strålar vit i kvällsljuset och störtar ner längs de skiktade balkongerna.
Vänsterhanden ovanför byggnaden, stigen vindlar fram och tillbaka, in och ut mellan tallarna.
Veckorna går och jag ligger på rygg med huvudet höjt i en obekväm vinkel och ser på medan buken börjar bukta, ett block av kött som tränger sig upp ur den.
Läkaren palperar, eller så står det åtminstone i min journal när jag kör den genom Google Translate, men där står också att jag är en trettioåttaårig kvinna, så vem vet.
 
Du blir medveten om ryggraden.
Det sammanhängande träet följer ryggens kurva utan att helt forma sig efter den.
Du blir ett proportionsproblem.
För mycket här, för lite där.
En kropp utan rätt instruktioner.
Du försöker byta ställning.
(Det finns alltid en annan ställning.)
Ingen som riktigt är du.
 
Händerna på en stilla plats.
Det finns rum för allt.
 
3, 5, 5 till 3, 5, 6
 
Min hand får sängen att se pytteliten ut, täcker hela den.
Britsen är precis stor nog att bära mina händer som ligger korsade över den.
Men var ska jag lägga armen, det tunga bröstet, de alltför långa benen, om jag vill kura ihop mig intill dig?
 
Lägg dig här bredvid, två kroppar ur omlopp.
Vad ser du?
Det värsta är bara en lösryckt serie av intryck, suddiga bilder som inte går att foga samman till något begripligt. Spyor, mängder av spyor.
Förtvivlade vädjanden till en och samma sjuksköterska, som i själva verket måste ha varit flera olika.
Epiduralen har lossnat, så min postoperativa smärtlindring har slutat verka.
Det tar en dag eller ett år men till sist löser de det.
Och när smärtan ebbar ut ställer sig minnena på rad.
Ögonblicket då det inte längre finns en kropp där kroppen en gång fanns.
 
Hitta din tyngdpunkt.
Lägg märke till var stolen möter baksidan av låren,
armarnas undersida,
de små punkterna där kroppen ger efter.
 
Och lägg märke till var där den inte gör det.
Mellanrummen.
Platserna i dig som fortfarande är spända.
 
1, 3, 1

Jag har ingen känsla för proportioner, jag slänger mest ur mig saker.
Av ren instinkt kröker sig tummen varsamt runt metallen, trots att jag inte kan greppa ordentligt.
Jag vill känna den hårda kurvan trycka mot handloven, så sval men ändå behaglig.
 
Sedd från sidan
är stolen närmast en linje
en kontur
en skärva.
Din kropp försvinner in i profilen
fastnar i en vinkel,
tillfälligt tyngdlös.
 
Ett sug i magen,
den mörka håligheten där bröstkorgen en gång fanns.

Toppbild: Copyright Alvar Aalto Foundation