Wijkska eller Röhsska museet?

  • Hjalmar Wijk (1877-1965).
  • En ung Caroline Wijk, 1870-tal.
  • En gammal Caroline Wijk, tidigt 1900-tal.
  • Huset familjen Wijk byggde och levde i.
  • Hjalmars äldre bror Olof som dog 1896 i blodförgiftning.
  • Hjalmars far Olof d.y. (1833–1901)
  • Caroline Wijk.

Herr Hjalmar Wijks betydelse för museet både som inspiratör och främjare kan inte överskattas. Hade inte Röhsska museet hetat Röhsska skulle förmodligen namnet Wijkska museet ha varit passande.

Hjalmar Wijk föddes den 10 mars 1877 i Stockholm. Hjalmar var son till den välbärgade grosshandlaren och politikern Olof Wijk d.y. (1833–1901) och Caroline Wijk (1846–1918), född Dickson. Hennes far var politiker, köpman och stordonator. De första 20 åren tillbringade familjen Wijk större delen av året i Stockholm där de umgicks med en rad kända konstnärer och vetenskapsmän.

Hjalmar Wijk hade turen att födas in i en privilegierad familj. Oscar II och familjen Wijk var mycket goda vänner. De träffades ibland på Marstrand eller i det Wijkska huset vid Lilla Torget. Hjalmars far Olof blev adlad av Oscar II (ätt nr. 2342). Olof Wijk d.y. fick placera Göteborgs vapen över hjälmen på sitt adliga sköldmärke, något mycket ovanligt. När Hjalmars far dog 1901, var han en av Sveriges rikaste män. Familjens enorma rikedom hade byggts upp under generationer genom export av järn, trä och ull och import av socker, kaffe, tobak och bomull.

Katastrofen
Olof Wijk var riksdagsmannen som tackade nej till erbjudandet att bli statsminister. I tidningarna skrevs om faderns ädla karaktär, nobla personlighet samt framgångsrika offentliga verksamhet. Hjalmar föddes som son nummer två vilket betydde att han i princip skulle kunna ägna sig åt vad han ville. Äldste sonen var av tradition utsedd att bli familjens överhuvud. Storebror Olof beskrevs som den utåtriktade, charmige och praktiskt sinnade medan den unge Hjalmar var mer tillbakadragen med intressen som bergsbestigning, litteratur, bokkonst och konsthantverk. Hjalmar valde att läsa botanik i Uppsala och han var särskilt intresserad av murgröna. Men bara några år innan fadern dog hände en katastrof som skulle komma att förändra Hjalmars liv. Hans bror Olof blev under studietiden vid en övernattning i en lada, biten av en råtta. Olof dog år 1896 i blodförgiftning. Plötsligt ändrades förutsättningarna. Man kan fundera över hur det kändes för den tystlåtne sonen Hjalmar att axla rollen som familjens överhuvud efter sin far. Hjalmar hade förmodligen inget val. Den akademiska banan blev kort. Han publicerade endast ett vetenskapligt arbete: En studie i botanik – om västsvenska murgrönearter.

Botanist blir styrelseproffs
Botaniken byttes ut mot företagsledning av familjefirman med dess norrländska sågverksdomäner, andelar i Bergslagsbanan och stora exportverksamhet. Därutöver kom han att viga sitt liv åt allmänhetens tjänst. Han ägnade åtskilliga timmar av sitt liv åt styrelsearbete i Röhsska konstslöjdmuseet, 1913–1949 (36 år!) och Botaniska trädgården, Jubileumsutställningen i Göteborg 1923, Göteborgs högskola, konserthus och sparbank, Lindbergska fonden, Orkesterföreningen, Strindbergsarkivet, Svenska Skogsvårdssällskapet, Svenska Naturskyddsföreningen, Olof och Caroline Wijks stiftelse, Renströmska fonden, byggnadskommittén för Röhsska, beredningen för ordnande av Götaplatsen, revisor för Trollhätte kanal och vattenverk, Folkmusikkommissionen, Clara Lachmanns fond och Göteborgs och Bohus läns fornminnesförening, m.fl.

Under åren 1906–1914 var Hjalmar Wijk ledamot av andra kammaren och tjänstgjorde bland annat i stats-, banko-och särskilda utskottet. Från 1918 till 1921 var han ledamot av första kammaren där bevillningsutskottet och försvarsberedningen blev hans speciella områden.  År 1915–1919 var han ledamot av stadsfullmäktige i Göteborg.

Wijkska museet?
Hjalmar Wijk var en mycket bildad och samtidigt en anspråkslös person med breda kunskaper inom natur, ekonomi och humaniora. Han reciterade gärna Illiaden, på grekiska, ett av hans favoritstycken var kung Priamos klagan över sonen Hectors död. På hans kontorsdörr satt en skylt med titeln: ”Herr”.

Röhsska museets tidiga utformning och innehåll kan till stor del tillskrivas Hjalmar Wijk. Museets planering, byggande och verksamhet kom i mer än 30 år framåt, till slutet av 1940-talet, att formas av Hjalmar Wijk i samförstånd med museets intendenter.

Prins Eugen, tidig medlem i Röhsska konstslöjdmuseets vänförening, sa en gång: ”Vad vore Axel Nilsson utan Hjalmar Wijk och vad vore Hjalmar Wijk utan Axel Nilsson?”

Ofta donerade Hjalmar betydande summor anonymt, ensam, eller tillsammans med sin mor Caroline Wijk. Genom personliga intressen i kombination med stora donationer kom de att styra uppbyggnaden av museets första samlingar. Hjalmar Wijk var en av köparna bakom Röhsska museets samling av japonica. Mor och son var huvudfinansiärer till Wulffs Kinaexpedition. Det var också deras förtjänst att Göteborgs högskola tidigt satsade på en lärostol för östasiatiska språk och kulturer (idag Institutionen för språk och litteraturer).

Även Göteborgs Konstmuseums samlingar har påverkats av familjen Wijk. Hjalmar Wijk donerade Edvard Munchs ”Vampyren” och Carl Wilhelmssons ”Gårdens dotter” och över tusen andra konstverk till Göteborgs Konstmuseum. Delar av familjen Wijks extraordinära boksamling tillföll Röhsska museet och Göteborgs universitetsbibliotek.

Med intresse för murgröna
Hjalmar Wijk kom aldrig att helt släppa sitt botaniska intresse. Under hela sitt liv bevarade han anteckningar och foton på murgröna som han ibland kanske tog fram och tittade på. Han testamenterade 7 lådor om murgröna till Botaniska Institutionen i Göteborg.

Hjalmar Wijk dog den 13 januari 1965. Hjalmar Wijk var en god representant för det göteborgska frisinnet och en gentleman av den riktigt gamla sorten. Han brukade avsluta sina brev med ”Frid på dig”.

Modern och stordonatorn Caroline Wijk
Caroline Wijk föddes 1846 i London. Hennes föräldrar var kusinerna James J:son Dickson och Eleonore född Willerding på Överås. Dickson var en av landets mäktigaste släkter och en av många göteborgska köpmannasläkter från Skottland. Släkten hade en lång tradition av donatorskap. Oscar Dickson bekostade till största delen Nordenskiölds fem arktiska expeditioner 1868–76, likaså Vegaexpeditionen 1878–80 samt Nordenskiölds andra färd till Grönland 1883. Caroline Wijk uppfostrades i en anda av socialt kristet engagemang. Hon beskrivs av samtiden som intelligent, skarp, förnäm, en nobel personlighet och den perfekta värdinnan. Caroline Wijk var intresserad av riksdagsfrågor, särskilt av social eller kulturell art. Hon hade ett frikostigt sinnelag mot nödlidande och hjälpsökande som ofta hjälptes i tysthet. Men hon hade också åsikter om vad Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning borde publicera och inte publicera. I ett brev till redaktören skriver Caroline Wijk till exempel att hon inte vill läsa om flickan som våldtagits av en präst. Det var opassande enligt Caroline.

”Grande Dame” i givandets svåra konst
Efter makens och den äldste sonens död nådde Caroline Wijks frikostighet en omfattning som ger henne en särställning bland Göteborgs donatorer. Tidningen Hvar 8 Dag skriver 1916 om hur ”Den ansvarskännande allmänanda och varma samhällsomvårdnad, hvilka tidigare inom Göteborg så ofta sökt sig utlösning i storslagna donationer, hafva åter på ett lysande sätt gifvit sig till känna.”

Caroline kallas i pressen ”Grande Dame i gifvandets ingalunda lätta konst”, i samband med en nätt liten donation på 700 000 till uppförandet av ett konserthus.

Och hon fortsatte att ösa donationer ur sin förmögenhet på ett sällan skådat sätt. Av Caroline Wijk erhöll KFUM-KFUK 330 000 kronor, Allmänna Hjälpförening 25 000 kronor, Kvinnliga kontoristförbundets sommarhem, 10 000 kronor, Kristliga Föreningen av unga män, 50 000 kronor, Frälsningsarméns slumverksamhet, 25 000 kronor, James Dicksons stiftelse i Örgryte, 50 000 kronor, två frisängar på Ekmanska sjukhuset i Örgryte, till minne av hennes föräldrar 20 000 kronor osv.

Även arbetarna vid familjens industrier och sågverk erhöll medel från familjen. Olof och Caroline Wijks fond skulle med ett grundkapital av 1 700 000 kronor användas till ”allmännyttiga, kulturella eller välgörande ändamål”. Caroline Wijk donerade även medel för uppförandet av Stiftelsen Caroline Wijks Sjuksköterskehem. År 1919 stod byggnaden klar. Caroline fick tråkigt nog aldrig se den eftersom hon dog 1918.

Sorgen över en älskad son
Caroline Wijk, som enligt tidens sed kallades ”Fru Olof Wijk”, även efter makens död, bekostade statyn ”Vingarna” av Carl Milles, ursprungligen på Bastionsplatsen, föreställande en ung man med uppsträckta armar som tar tag i en stor fågel som för att lyfta mot högre rymder. För Caroline symboliserade skulpturen en älskad och saknad son. Hon ville inte att verket skulle invigas med sedvanlig pompa och ståt utan önskade att det skulle avtäckas under diskreta former. Därför avtäcktes statyn klockan 08.00 på morgonen inför en liten skara utan allmänhetens vetskap. Sorgen över sin äldste son resulterade också i att Caroline Wijk donerade medel till uppförande av ett nytt konserthus. Hennes önskan var att en enkel tavla skulle sättas upp på byggnaden med texten: ”Åt minnet af en älskad son, Olof Olofsson Wijk, född den 22/1 1874, död den 24/3 1896.”

Caroline Wijk fick förutom sönerna Olof och Hjalmar, dottern Eleonora ”Ella” (1880-1970). Ella gifte sig med greve Eugén von Rosen och senare med professor J.H. Waldenström.

Caroline Wijk tillhör den fåtaliga skara av kvinnor i Göteborg som avbildats offentligt. En bronsbyst av henne finns i konserthusets foajé.

/ Ritwa Herjulfsdotter, fil dr

Dela: