Kinesiskt konsthantverk

Röhsskas samling med kinesiskt konsthantverk innehåller alltifrån gravkärl och gravfiguriner till Buddha skulpturer och porslin. Dessutom finns sidenmåleri, drakrockar och skor i samlingen. De östasiatiska samlingarna på tredje våningen är från och med den 12 januari 2014 stängda med anledning av ett omfattande säkerhets- och uppdateringsarbete i museet. Via vår webbkatalog Sök i samlingen går det att söka bland föremål som för tillfället inte är utställda.

Europeisk fascination                                      
Redan på 1600-talet när Europa upptäckte Kinas porslinstillverkning som var överlägset bättre än Europas spred sig en fascination för kinesiska föremål och konsthantverk. Liksom Japan hade även Kina varit stängt mot omvärlden under 1700- och 1800-talen. Trots att Europa länge handlat med Kina så var de utländska handelsmännen förvisade till speciella hamnar som bl.a. Kanton. Det gamla intresset för Kina och kinesiskt konsthantverk hade mattats av i slutet av 1800-talet men i början av 1900-talet reste flera uppmärksammade svenskar till Kina och intresset fick en pånyttfödelse.

Handel med kinesiska kulturföremål
Den 12 februari 1912 abdikerade Kinas sista kejsare efter flera oroliga år med inbördeskrig och det japansk-kinesiska kriget. I Kina rådde kaos och många utländska makter ville vara med och ta kontroll över det väldiga riket. I det här kaoset uppstod en stegrande handel med landets kulturgods, antikviteter och konsthantverk. För många kineser handlade det om att undvika svält och för utländska antiksamlare att göra en bra affär.

Thorild Wulffs resa till Kina
Till det nybildade Röhsska museet behövde man samla in föremål. 1912–1913 företogs, för museets räkning, en insamlingsresa till Kina. Thorild Wulff som var museets representant kom till Kina samma år som kejsaren abdikerat, mitt i det rådande kaoset och lyckades föra med sig en mängd föremål, många antikviteter och till och med enstaka arkeologiska fynd. Nämnas kan den stora Buddhaskulpturen Putai och två Fo-hundar. Thorild Wulffs samling på Röhsska museet omfattar ca 700 föremål ungefär hälften av Röhsskas samling med kinesiskt konsthantverk. Totalt förde Wulff med sig ca 3000 föremål varav ca 1000 var till Etnografiska museet i Stockholm. Resterande föremål såldes och för pengarna kunde man köpa andra föremål för att berika museets samlingar. Under 1900-talets första decennier fortsatte museet att aktivt samla på kinesiskt konsthantverk. Även senare har den kinesiska samlingen fått betydelsefulla nytillskott, bland annat genom privata donationer.

Gravkärl från yngre stenåldern
Samlingens äldsta föremål, är från ca 2500 f Kr till början av vår tideräkning och består av lergods, bronser och skulpturer. Det äldsta föremålet, som är ett exempel på den yngre stenålderns gravkeramik, är ett gravkärl från 2500 f Kr. Det är gjort i lera med en teknik som innebär att man ringlade leran och därefter plattade till den. Den är målad med ett mönster som kallades dödsmönster.

De fyra lohanerna
I samlingen finns också fyra lohaner av järn från Ming-perioden. Lohanerna var heliga män och beskyddare av buddhismen. De betraktades som Buddhas personliga lärjungar och ansågs besitta övernaturliga krafter genom att de redan uppnått nirvana. Röhsskas fyra lohaner är gjorda i gjutjärn antagligen från 1477, eftersom två av dem har den inskriptionen i ryggtavlan. Thorild Wulff köpte de fyra skulpturerna i Henan. De hade tidigare stått i ett tempel uppställda på rad efter en vägg i tempelsalen.

Songkeramik och drakar
I samlingen finns också föremål från stora dynastier som exempelvis Tang (618–907) och Song (960–1279), som med sin höga konstnärliga kvalitet har influerat den västerländska konsten. Föremålen har en fascinerande dekor.

Liljefötter
Samlingens yngre föremål är det klassiska blåvita porslinet och famille rose tillsammans med snusflaskor och möbler och mycket mer. Det finns också ett par kvinnoskor för bundna fötter från 1900-talets början. Sedvänjan att binda fötterna existerade i Kina under ca 1000 år, även i början av 1900-talet förekom det att man band kvinnans fötter. Fattiga och arbetande kvinnors fötter bands inte utan endast överklassens, de som inte behövde arbeta. Redan när flickorna var mycket små började man binda deras fötter. De små förkrympta fötterna kallades lotus- eller liljefötter.

Dela: